Jag har kapaciteten att hjälpa flugan ut. Det vet jag.
Jag är stor och kan öppna fönster.
Han har kämpat upp och ner, fram och tillbaka i vårt finrumsfönster sen igår. Den virriga, dumma, lilla flugan har givetvis fortfarande inte räknat ut att det inte är luft och fri väg ut.
Här sitter jag som den stora elaka människa jag är. Jag kan öppna fönstret.
Men istället sitter jag och tittar på och tänker. Jag gör en dum snabb jämförelse med t ex Afrika, där folk svälter ihjäl (flugan i föntret) och det rika väst som tittar på (alltså jag). Vi är de stora som KAN ge mat. Fast sen viftar jag bort det, Gud vad hemskt, så kan man inte tänka. Det är inte samma sak. Det går inte jämföra.
Min huvud spinner segt vidare:
Men vad händer när jag släpper ut flugan?
Den flyger iväg.
Men vad får jag för det? Asså, vad ger det mig? En fluga mer eller mindre..
Också ganska hemskt att jag tänkte att jag måste få ut något för att hjälpa någon. Är det inte så man tänker när man hjälper ett land i nöd också? Jess, dom har olja!
Nu har jag glömt varför jag ens tog upp det.
En fluga till dök upp. Damnit.
Jag släpper ut båda.
Me working 😀
5 år sedan
2 kommentarer:
Intressant jämförelse!! / Madde
Där kommer den ja! Den underbara visheten som artigt brukar knacka på dörren vid post-tjugotvå, bocka sig och sedan smidigt slå sig ner i vardagsrumssoffan. Först märker du honom inte. Han sitter där, så vän och myser väluppfostrat. Men tids nog kommer den första försiktiga men ständigt leende kommentaren. "Tycker du verkligen om det här tv-programmet...?"
En vecka senare: "Titta där, en tom vägg. Skulle inte det klä den oerhört bra med en bokhylla framför, ah?"
Och så fortsätter det tills folk geniförklarar dig vid 26 ;)
PUSS!
Skicka en kommentar